Legend

En flicka i vår gård blev sjuk och dog.
Hon lekte för sig själv och ingen tog
notis om henne, medan hon fanns till.
Hon grät så fort och skälldes lipesill.
När hon var död, så fick vi andra lov
att se hur fint hon i sin kista sov.
Hon skulle bort, vi tänkte knappt på vart;
vi hade på den tiden intet klart
begrepp om vad det innebär att dö.
Vi kulle bara in och ta adjö.
Fast syskonen vid kistan stod med gråt
i halsen, såg man hur de gladdes åt
att vara släkt med en som var så fin.
De skulle sedan ha konfekt och vin
till ära för den döda som var klädd
i vitt och hade blommor kring sin bädd.
Hon hade inte växt och blivit stor,
men skulle ändå lämna far och mor.
Det märktes tydligt att på något sätt
en underbar förändring hade skett.
Vi som ibland gjort narr av henne fräckt
stod gripen av förvåning och respekt
och kände på oss, att hon var förmer
än något annat barn i vårt kvarter.

Av Hjalmar Gullberg
Vald av Frida