XXI

att älska utan att veta det att stilla lyssna
till ljudet av sanningens outtröttliga dyrkar

att dölja en smekning inom sig och känna
febern falla mjukt under stormens tröskel

att sluta sig inom sina vidder och spränga
ett skal för att klarare glida med molnen

att minnas allt som gjort ont med ett leendes
slöja och kasta en sten långt in i evigheten

att kunna sätta ihop allt man plockat sönder
och åter höra syrsor som tidens eggande småljud

att känna smärtan brusa i lågande glorior
att ha savens utsikt högt upp i trädets krona

att skjuta sin önskan framför sig som en vårens mur
och veta att det värsta och det bästa återstår

Erik Lindegren
vald av poesifröken